boardydebutant

Så kom dagen som vi alla hade väntat på och bävat inför. Jag hade inte hunnit reflektera speciellt mycket över denna dag, men när jag väl kom in i salen där alla författarna satt så insåg jag hur stort det egentligen var. Jag hade läst en bok, och nu hade jag möjlighet att reda ut de där frågorna som man alltid har. Tankarna började snurra runt i huvudet på mig, vad ville jag egentligen veta? Jag hade läst någonstans att historien om Emma och hennes liv delvis var sann och att Elin Boardy var släkt med huvudpersonen.  Mina funderingar rörde sig runt huruvida detta faktiskt stämde och om det stämde hur Elin Boardy då hade fått tag i all fakta kring berättelsen.

Elin Boardy visade sig vara en glad och pratsam tjej inte alls sådär tråkig och komplicerad som jag hade fått bilden av att många författare var. Hon verkade tycka att vi var minst lika intressanta som vi tyckte att hon var, och samtalet flöt på bra.

Vi fick reda på att huvud personen Emma var Boardys släkting och att historien till viss del var sann. Det faktumet att Emma faktiskt hade funnits på riktigt och att hennes grav faktiskt fanns där någonstans var oerhört fängslande. Historien är till en viss del sann, människor levde så på den tiden. Elin Boardy hade själv läst igenom en del sparade dokument från sina släktingar för att få information och inspiration till boken. Helt plötsligt kändes hela historien mer trovärdig och tillskillnad från mitt första inlägg tycker jag efter författarmötet faktiskt att Elin Boardy har lyckats fånga historien om en ensam kvinna i början på 1900-talet med en enorm precision.

Något som jag själv aldrig ens har kunnat föreställa mig förut är det faktum att en författare faktiskt inte behöver ha ett svar på bokens alla obesvarade frågor. Jag undrade hur det gick för barnen efter det att Emma hade förts till mentalsjukhuset. När det visade sig att Elin Boardy inte visste svaret på denna fråga så växte mystiken runt boken och jag fick nästan lust att läsa den igen. Om jag läser om boken kommer jag att kunna se på berättelsen med en ny förståelse.

E. Larsson

Efter många tveksamma och kritiska tankar gentemot Allt som återstår hoppades många av eleverna i seminariegruppen att författarinnan inte skulle vara lika tråkig som boken. När vi fick möta henne en eftermiddag, visade det sig att hon var en person som har nära till skratt.

    Det blev mycket tal om kaffe och den svenska kaffekulturen. Hur vi måste ha någonting varmt att hålla i händerna för att känna oss säkra i sociala situationer. Vilket är ganska absurt om man tänker på det. Det var ju just så vi satt. Med en kopp mellan händerna och blickar mellan okända ögon. Ordet fika hade vi upptäck och diskuterat tidigare i gruppen. Nu medgav hon att det inte fanns på den tiden. Ordet hade hon bytt mot eftermiddagskaffe nu.

    Elin Boardy berättade också att hon tycker om att titta väldigt ingående på saker precis som huvudkaraktären Emma. Hon brukar titta på moln och grenar och se alla detaljer. Detta har hon lyckats förmedla i sin roman.

    Det som stannade kvar mest i min hjärna var att berättelsen faktiskt handlar om Elin Boardys morfars mor. Jag blev liksom paralyserad då Elin fick frågan om hur mycket utav det som är hämtat från verkligheten. Hon sa att många av personerna var riktiga, bara med andra namn. Det var sant att hennes morfars bröder faktiskt emigrerade till USA. Hon hade själv läst igenom sjukhusjournaler och vykort från sina släktingar. Själva historien för övrigt var helt uppdiktad. Vad hade historien varit utan dessa fragment från verkligheten?

    Jag tror att varje historia behöver en gnutta sanning för att bli bra och trovärdig. Även böcker som inte är direkt kopplade med verkligheten som till exempel Harry Potter böckerna innehåller inspiration från verkligheten. Den onde svartkonstnären Voldemort är skrämmande lik Hitler när han massavrättar personer som inte har något trollkarlsblod. Samtidigt som han tar över Trolldomsministeriet och styr på så sätt hela landet med järnhand.

    Innan författarmötet var över läste Elin Boardy själv ur sin bok. Det var på något sätt som att den blev mer levande då orden kom ut ur munnen på en människa. Kanske är Allt som återstår en bok att rekommendera till min mormor som är näst intill blind och bara lyssnar på talböcker?

Inledningsvis tycker jag att Emma är en stark person. Hon sliter och strävar så som man var tvungen under 1900-talets början. Även om vardagen är fylld med sysslor, blir hon inte sur. Eftersom hon blev mamma tidigt har hon lastats på med mycket arbete redan i unga år.

   Emmas mamma, Edla dog hastigt då Emma var tolv år. De flesta i familjen sörjde i sin ensamhet. Fadern tillät dem inte att gråta.

    Genom hela boken beskrivs en slags rädsla som Emma har, hon är rädd för havet.

"Vinterhavet är föränderligt, opålitligt. Med varje vindby växlar det, som ett lekande barn. Se, mor, nu är jag snäll! Nu är jag vild och elak, se, nu blev det natt, nu sover jag. Men alltid ett blänkande öga öppet, alltid en mun som har nära till skratt, till skrik. Emma vet att just sådant är havet: döljer sig i vitt skum, drar en blank blå hinna över sig, speglar himlen. [...] Så ligger vattnen och vikarna lugna, vågorna orörliga, utslätade som dragen på en sovande. Bara att där under alltid finns levande mörkt vatten. Famn efter famn av det kalla klara, det som aldrig vilar." - Sida 151

Jag tror att havet är en symbol för allt det som är okänt och föränderligt. Det är kanske delvis därför som hon stannar kvar på föräldragården. Emmas skepsis gentemot Amerika kanske i själva verket grundar sig i en rädsla för det som är främmande?

   Både Emmas far och hennes make Emil dör med bara ett par års mellanrum. Bärandes på mycket sorg, rasar Emma tillslut ihop. Hon blir kall och avvisande till sina barn. Också de blir okända för henne när hon stänger ute dem i romanens slutskede. Först förstod jag inte exakt vad som hände på de sista sidorna, men efter att ha läst en bokrecension på Svenska dagbladets hemsida blev det en aning klarare.

   Nu i vår tid har det blivit mer accepterat att gråta. Det är något som är bra och inte något man behöver dölja. Förr i tiden var det också vanligt att folk pratade väldigt mycket om sina grannar och bekanta. Om det hade hänt något fick alla reda på det. Exempelvis sker det när Emma blir gravid utanför äktenskapet. Många gånger när Emma besöker affären kan hon inte möta handlarens blick eftersom hon vet att de vet. Det sker säkert fortfarande idag, men då i mindre samhällen och inte i samma utsträckning.

   Jag tror fortfarande inte att Elin Boardy skrev boken med högsta prioritet på handlingen, utan hon ville förmedla en kvinnas liv och tankar från den tiden. Emmas liv är en tragisk historia, berättad på ett mycket mänskligt sätt som gör att man skulle kunna känna igen sig själv. Trots att berättelsen är förlagd till en tid som de flesta människor inte har upplevt själva.

Efter mycket om och men så kom dagen som alla inväntat med både nervositet och längtan; mötet med författarna. Från min del var det mest längtan att äntligen få svar på några frågor jag ställt mig själv under läsandets gång. Det visade sig att Elin varit minst lika nervös och längtansfull som vi.

Vår första fråga var något vi alla funderat på sedan vi läste baksidestexten; vad var syftet med boken?
Elin Boardy förklarade att från början hade hon inget syfte alls. Hon vågade inte ens kalla det en roman.
"Det kändes alldeles  för stort" sa hon. I början skrev hon nämligen bara noveller som för det mesta handlade om Amerika.
Men det var inte det som fångade mitt intresse. Det som gjorde mig extra intressad var att boken bygger på en verklig person. Den handlar om Elins mammas farmor. Elin snubblade in på historian när hon och hennes mamma släktforskade. Boken tog 3 år att skriva avslöjade Elin. Orsaken till det var för att hon var tvungen att åka och faktiskt besöka det lilla stället på Orust och se hur det såg ut. I boken uppfattas alla som lite deprimerade och slutna i sig själva. Anledningen till varför de var beskrivna på detta sätt berodde tydligen på att de som bodde där var faktiskt såna. Väldigt inslutna i sig själva.

Jag kan inte säga att jag är besviken på några av de svar vi fick. Tänk vad få det är som får möjligheten att träffa författare och ställa de frågor de fick under sitt läsande. Det känns otroligt skönt att vi drog nytta av den tiden vi fick och även att vi fick svar på några av de frågor som varit väldigt otydliga för oss.

Något som även intresserade mig och som jag var tvungen att ha ett svar på var det med miljöbeskrivningarna. Som jag skrev i mitt första inlägg: "De är väldigt ingående och utdragna för att man ska få en stor inblick av hur allting ser ut."
Jag frågade varför hon valde att beskriva de så ingående och som svar fick jag:
"Det är sån jag är. När jag åker tåg älskar jag att bara sitta och titta ut igenom tågfönstret och betrakta miljön."
Jag kunde känna en likhet då när jag pendlar, visserligen inte så ofta men ibland, är jag likadan. Jag kan sitta och titta ut igenom fönstret i 20 minuter utan att märka av tiden alls.

Mötet avslutades med att Elin fick läsa upp det stycke hon gillade extra mycket. Det tyckte vi passade alldeles utmärkt. Vad jag kan säga efter detta mötet var att jag känner att jag nästan måste läsa om boken nu med en mer positiv syn. Jag ger hela denna uppgiften med debutantförfattarna 4,5 tummar av 5. Kanonkul!

/ Erika

Jag läste det sista tilläget, de två små texterna i kursiv stil. Ett par texter som berättade för mig det jag hade undrat. Ett par texter som rätade ut en hel drös med frågetecken. Ett par texter som ändå lämnade kvar så mycket att tänka på.

Slutet av Allt som återstår gav den effekten som bara en bok som har betytt något för mig kan göra. Jag blev sittande en stund, tyst, och stirrade på omslaget till boken. Jag försökte få de sista sidornas snabbt växlande berättelse att gå in i huvudet. När jag satt där fick jag insikt i hur bra titeln passade; Allt som återstår. Vad fanns kvar av boken, av huvudkaraktären Emma och av hennes liv? Ingenting.  Vad är det som återstår när man har läst ut en bok? Allt som har påverkat en.

Allt som återstår är en bok som växte efter att jag hade läst ut den. Under läsandets gång tyckte jag ofta att boken var seg och att det var ord utan innebörd. När jag hade läst ut den hade jag slutet i färskt minne såklart, och det kanske var därför jag tyckte att boken blev bättre. Det hände mycket i slutet och det var ett relativt snabbt tempo, i varje fall om man jämför med resten av boken.

Det kanske är så, att bara slutet och början är bra så tycker man att resten av boken är bra också. Jag tyckte väldigt mycket om de 50 första sidorna, som hade ett flytande språk och ett behagligt tempo, och jag sträckläste de 50 sista. Trots mycket gnäll från både min, men framförallt gruppens sida så kommer jag absolut inte att glömma den här boken.

Slutet gott, allting gott!

Elin Boardy har skrivit en fin roman om en kvinnas vardagsliv under nittonhundratalets början. Det som inledningsvis slog mig när jag började läsa boken var inte något otroligt händelseförlopp eller komplicerat relationsdrama. Utan det som fångade min uppmärksamhet var hur Elin Boardy förvandlar vardagliga händelser till något speciellt genom att använda ett mycket målande språk. De känslor som skulle vara starka i sig själva förstärks.

   Historien berättas av en extern berättare. Men den vinklas så att vi endast får ta del av Emmas tankar, därför utelämnas mycket information om andra karaktärer. Det enda hon ser är deras utseende. Några inre personbeskrivningar finns inte. Alla karaktärer ter sig som några slags biroller eller bakgrundsfigurer. Det är som att Emma inte känner dem så väl. Man kan bara ana hur de är genom blickar och ansiktsuttryck. Jag tycker att det har sin charm. Man kan bestämma själv hur man vill att de ska vara.

   Dialogerna är fåordiga och fyller egentligen inte en så stor funktion. Det är allt runt omkring som för berättelsen framåt.

   Däremot är Emmas syn på andra människor mycket vackert beskriven. Precis som i de yttre miljöbeskrivningarna kan jag se en viss likhet med poesi i språket. Boardy använder sig ofta av korta meningar eller meningar med många kommatecken. Ibland använder hon kursiv text och ibland liknelser.

   Huvudkaraktären Emma tycker att hennes bror förkastar sitt ursprung och sin familj genom att flytta från gården. Hon beskriver sin syn på brodern så här:

"Men lyssnar gör han inte. Bleknar och skälver gör han inte inför hennes ord, han ruskar dem av sig som en blöt katt. Så är han verkligen blind inför sin historia, tänker hon, blind inför mödrar och fäder i generationer som fött och dött för att han ska stå här idag och skratta och vända det ryggen och säga: Jag reser nu, jag behöver något annat än detta! Emma ser på honom, trött och stilla inuti. Det vibrerar i henne av detta, men hon har inga ord kvar." - Sidan  37

"Det är detta som är plasten: Orust.
Utifrån skyddas ön av Bokenäsets långa tunga. Där ute, alldeles nära, har vindarna fritt spelrum och vågorna slås sönder mot klipporna, oupphörligt. Det är en mjuk gräns innan havet tar över, ett välte av småöar, kobar och skär. De översköljs av vågorna och slipas långsamt ner till ingenting, mjuka grå brottstycken av klippor bara."

Paragrafen jag har valt att citera är det allra första man får läsa när boken slås upp. Vem berättaren är får man aldrig veta, men jag kan fastställa att det inte är någon av karaktärerna. Detta baserat på att alla karaktärer beskrivs från ett utifrån perspektiv. Miljöbeskrivningarna är också beskrivna på samma sätt. De är väldigt ingående och utdragna för att man ska få en stor inblick av hur allting ser ut. Jag har aldrig varken varit i den miljön eller det levandssättet som Elin Boardy målar upp i boken men kan ändå när jag blundar, föreställa mig hur saker och ting såg ut. Miljöbeskrivningarna hjälpte mig att leva mig in i boken. Boken utspelar sig i Sverige på landet före första världskriget. Då 1900-talet handlade om att göra allting på egenhand handlar 2000-talet om att teknologi sköter det åt oss. Därför har vi svårt att föreställa oss någonting annat än det vi har blivit uppväxta med. Det kan vara intressant och till och med rent av nyttigt för oss att läsa verk som utspelar sig längre bakåt i tiden.

Mina tankar när jag började läsa boken var: varför de långa miljöbeskrivningarna? Jag försökte analysera och föreställa mig vad eller vem hon blivit inspirerad av, men det var utan framgång. Mitt första intryck av boken är att den är platt. Det finns ingenting som höjer spänningen och skapar klimax på den darmaturgiska modellen.

Efter att endast ha läst ett par sidor så kunde jag se stora likheter mellan "Allt som återstår" och August Strindbergs "Hemsöborna".  Inte bara det att de båda böckerna utspelar sig i en skärgårdsmiljö, utan även språket och upplägget av boken, som de utförliga miljöbeskrivningarna, är mycket lika.  Tyvärr kan man få intrycket av att Elin Boardy försöker göra en modern tappning av Strindbergs verk, men utan direkt framgång. Den underfundiga humorn saknas och språket är ostadigt - i vissa fall väldigt gammaldags och vackert, men ofta känns det som om Boardy försöker sig på något som hon inte behärskar fullt ut.

     Eftersom en stor del av handlingen går ut på att huvudpersonens syskons emigreringar till Amerika, är det svårt att låta bli att jämföra romanen med Wilhelm Mobergs serie om Karl-Oskar och Kristina som utvandrar till just Amerika. I "Allt som återstår" får vi en inblick i hur det var för de som blev kvar, vilket är mycket intressant och givande.

     Elsie Johanssons "Glasfåglarna" är även den en bok jag tänker på när jag läser Boardys bok. Inte så mycket för att språket eller handlingen är särskilt lika varandra, utan mer för böckernas helhet. I de båda romanerna får man följa en flickas uppväxt i ett samhälle som är långt ifrån den trygga vardag vi är vana vid.

     Det som gör mig mest konfunderad är att jag -trots min något negativa ton- inte kan lägga ifrån mig boken. Det är något som driver mig framåt i mitt läsande, och jag har svårt att sätta fingret på vad.