Bokens helhet
När boken var klar kände jag mig mest förvirrad. Slutet var väldigt öppet och gav möjlighet till en mängd olika avslut. Detta gjorde att jag ställde mig själv tusen olika frågor: Vad hände egentligen? Dog hon? Drömde hon? Och liknande.
Jag kunde känna lite obehag igenom boken, hur alla verkade dö och Emma aldrig riktigt bröt ihop. Själv har jag varit med om mycket dödsfall och det tog hårt på mig varje gång. Det kändes som om Emma bara drog sig själv mer och mer in i sitt skal. Däremot när Emil dör i boken är det först då jag ser Emma som en riktig person med känslor. Det var då hon blev mer verklig i mina, som läsare, ögon.
"Nätterna är lång, hon ligger med mörkret mot ögonen. Det finns ingenting. Bara tomheten, mörkret och inför sömnen: att drömma eller inte drömma." sidan 273
Här kunde jag känna igen mig själv. Det kändes nästan som om hon har skrivit om mig. Jag vet att det låter tragiskt, men ibland känns det nästan lite så. Som om det inte finns någonting, bara tomhet och mörker. Men det är efter de stunderna som jag verkligen uppskattar det jag har i livet. Alla vänner, all kärlek, min familj, till och med små saker, som leenden.
Det citatet som dock fångade min uppmärksamhet var:
"Man kan förlora flera människor en gång men iallafall inte förlora en människa flera gånger" (citatets sida kunde jag tyvärr inte hitta, även efter mycket letande)
Även här fanns det en igenkänningsfaktor. Det enda jag kunde tänka var att jag önskade att det var jag som hade skrivit det först. För det är verkligen sant. Det svider att förlora människor - men man vet att det är bara en gång man behöver gå igenom den smärtan. Iallafall för just den personen.
Elin Boardy lyckades, igenom boken, få mig att förstå att hur ont det än gör för studen så vet man att det går över. Det kommer inte hända igen. Känslan av att veta att jag inte behöver gå igenom just samma smärta en gång till var som en börda av min bröstkorg. En lättnad så att säga. För jag förstod vad hon menade och tog till mig det.
Boken var väldigt platt först tyckte jag, men det fanns små saker som hela tiden manade mig på att läsa klart den. Jag tog mig igenom den, trots taskig attityd, och jag ångrar det faktiskt inte. Däremot kan jag erkänna att det är ingen bok jag skulle läsa i vanlig fall just för att ämnet inte intressar mig och tillfredställer mina läsbehov, men utöver det så är det en riktigt läsvärd bok.
/ Erika
Jag kunde känna lite obehag igenom boken, hur alla verkade dö och Emma aldrig riktigt bröt ihop. Själv har jag varit med om mycket dödsfall och det tog hårt på mig varje gång. Det kändes som om Emma bara drog sig själv mer och mer in i sitt skal. Däremot när Emil dör i boken är det först då jag ser Emma som en riktig person med känslor. Det var då hon blev mer verklig i mina, som läsare, ögon.
"Nätterna är lång, hon ligger med mörkret mot ögonen. Det finns ingenting. Bara tomheten, mörkret och inför sömnen: att drömma eller inte drömma." sidan 273
Här kunde jag känna igen mig själv. Det kändes nästan som om hon har skrivit om mig. Jag vet att det låter tragiskt, men ibland känns det nästan lite så. Som om det inte finns någonting, bara tomhet och mörker. Men det är efter de stunderna som jag verkligen uppskattar det jag har i livet. Alla vänner, all kärlek, min familj, till och med små saker, som leenden.
Det citatet som dock fångade min uppmärksamhet var:
"Man kan förlora flera människor en gång men iallafall inte förlora en människa flera gånger" (citatets sida kunde jag tyvärr inte hitta, även efter mycket letande)
Även här fanns det en igenkänningsfaktor. Det enda jag kunde tänka var att jag önskade att det var jag som hade skrivit det först. För det är verkligen sant. Det svider att förlora människor - men man vet att det är bara en gång man behöver gå igenom den smärtan. Iallafall för just den personen.
Elin Boardy lyckades, igenom boken, få mig att förstå att hur ont det än gör för studen så vet man att det går över. Det kommer inte hända igen. Känslan av att veta att jag inte behöver gå igenom just samma smärta en gång till var som en börda av min bröstkorg. En lättnad så att säga. För jag förstod vad hon menade och tog till mig det.
Boken var väldigt platt först tyckte jag, men det fanns små saker som hela tiden manade mig på att läsa klart den. Jag tog mig igenom den, trots taskig attityd, och jag ångrar det faktiskt inte. Däremot kan jag erkänna att det är ingen bok jag skulle läsa i vanlig fall just för att ämnet inte intressar mig och tillfredställer mina läsbehov, men utöver det så är det en riktigt läsvärd bok.
/ Erika
Kommentarer
Postat av: Cecilia
Bra val av citat och intressanta reflektioner! Vad läser du annars, vilka böcker är mer din melodi?
Trackback
