boardydebutant

Så kom dagen som vi alla hade väntat på och bävat inför. Jag hade inte hunnit reflektera speciellt mycket över denna dag, men när jag väl kom in i salen där alla författarna satt så insåg jag hur stort det egentligen var. Jag hade läst en bok, och nu hade jag möjlighet att reda ut de där frågorna som man alltid har. Tankarna började snurra runt i huvudet på mig, vad ville jag egentligen veta? Jag hade läst någonstans att historien om Emma och hennes liv delvis var sann och att Elin Boardy var släkt med huvudpersonen.  Mina funderingar rörde sig runt huruvida detta faktiskt stämde och om det stämde hur Elin Boardy då hade fått tag i all fakta kring berättelsen.

Elin Boardy visade sig vara en glad och pratsam tjej inte alls sådär tråkig och komplicerad som jag hade fått bilden av att många författare var. Hon verkade tycka att vi var minst lika intressanta som vi tyckte att hon var, och samtalet flöt på bra.

Vi fick reda på att huvud personen Emma var Boardys släkting och att historien till viss del var sann. Det faktumet att Emma faktiskt hade funnits på riktigt och att hennes grav faktiskt fanns där någonstans var oerhört fängslande. Historien är till en viss del sann, människor levde så på den tiden. Elin Boardy hade själv läst igenom en del sparade dokument från sina släktingar för att få information och inspiration till boken. Helt plötsligt kändes hela historien mer trovärdig och tillskillnad från mitt första inlägg tycker jag efter författarmötet faktiskt att Elin Boardy har lyckats fånga historien om en ensam kvinna i början på 1900-talet med en enorm precision.

Något som jag själv aldrig ens har kunnat föreställa mig förut är det faktum att en författare faktiskt inte behöver ha ett svar på bokens alla obesvarade frågor. Jag undrade hur det gick för barnen efter det att Emma hade förts till mentalsjukhuset. När det visade sig att Elin Boardy inte visste svaret på denna fråga så växte mystiken runt boken och jag fick nästan lust att läsa den igen. Om jag läser om boken kommer jag att kunna se på berättelsen med en ny förståelse.

E. Larsson

Efter många tveksamma och kritiska tankar gentemot Allt som återstår hoppades många av eleverna i seminariegruppen att författarinnan inte skulle vara lika tråkig som boken. När vi fick möta henne en eftermiddag, visade det sig att hon var en person som har nära till skratt.

    Det blev mycket tal om kaffe och den svenska kaffekulturen. Hur vi måste ha någonting varmt att hålla i händerna för att känna oss säkra i sociala situationer. Vilket är ganska absurt om man tänker på det. Det var ju just så vi satt. Med en kopp mellan händerna och blickar mellan okända ögon. Ordet fika hade vi upptäck och diskuterat tidigare i gruppen. Nu medgav hon att det inte fanns på den tiden. Ordet hade hon bytt mot eftermiddagskaffe nu.

    Elin Boardy berättade också att hon tycker om att titta väldigt ingående på saker precis som huvudkaraktären Emma. Hon brukar titta på moln och grenar och se alla detaljer. Detta har hon lyckats förmedla i sin roman.

    Det som stannade kvar mest i min hjärna var att berättelsen faktiskt handlar om Elin Boardys morfars mor. Jag blev liksom paralyserad då Elin fick frågan om hur mycket utav det som är hämtat från verkligheten. Hon sa att många av personerna var riktiga, bara med andra namn. Det var sant att hennes morfars bröder faktiskt emigrerade till USA. Hon hade själv läst igenom sjukhusjournaler och vykort från sina släktingar. Själva historien för övrigt var helt uppdiktad. Vad hade historien varit utan dessa fragment från verkligheten?

    Jag tror att varje historia behöver en gnutta sanning för att bli bra och trovärdig. Även böcker som inte är direkt kopplade med verkligheten som till exempel Harry Potter böckerna innehåller inspiration från verkligheten. Den onde svartkonstnären Voldemort är skrämmande lik Hitler när han massavrättar personer som inte har något trollkarlsblod. Samtidigt som han tar över Trolldomsministeriet och styr på så sätt hela landet med järnhand.

    Innan författarmötet var över läste Elin Boardy själv ur sin bok. Det var på något sätt som att den blev mer levande då orden kom ut ur munnen på en människa. Kanske är Allt som återstår en bok att rekommendera till min mormor som är näst intill blind och bara lyssnar på talböcker?

Inledningsvis tycker jag att Emma är en stark person. Hon sliter och strävar så som man var tvungen under 1900-talets början. Även om vardagen är fylld med sysslor, blir hon inte sur. Eftersom hon blev mamma tidigt har hon lastats på med mycket arbete redan i unga år.

   Emmas mamma, Edla dog hastigt då Emma var tolv år. De flesta i familjen sörjde i sin ensamhet. Fadern tillät dem inte att gråta.

    Genom hela boken beskrivs en slags rädsla som Emma har, hon är rädd för havet.

"Vinterhavet är föränderligt, opålitligt. Med varje vindby växlar det, som ett lekande barn. Se, mor, nu är jag snäll! Nu är jag vild och elak, se, nu blev det natt, nu sover jag. Men alltid ett blänkande öga öppet, alltid en mun som har nära till skratt, till skrik. Emma vet att just sådant är havet: döljer sig i vitt skum, drar en blank blå hinna över sig, speglar himlen. [...] Så ligger vattnen och vikarna lugna, vågorna orörliga, utslätade som dragen på en sovande. Bara att där under alltid finns levande mörkt vatten. Famn efter famn av det kalla klara, det som aldrig vilar." - Sida 151

Jag tror att havet är en symbol för allt det som är okänt och föränderligt. Det är kanske delvis därför som hon stannar kvar på föräldragården. Emmas skepsis gentemot Amerika kanske i själva verket grundar sig i en rädsla för det som är främmande?

   Både Emmas far och hennes make Emil dör med bara ett par års mellanrum. Bärandes på mycket sorg, rasar Emma tillslut ihop. Hon blir kall och avvisande till sina barn. Också de blir okända för henne när hon stänger ute dem i romanens slutskede. Först förstod jag inte exakt vad som hände på de sista sidorna, men efter att ha läst en bokrecension på Svenska dagbladets hemsida blev det en aning klarare.

   Nu i vår tid har det blivit mer accepterat att gråta. Det är något som är bra och inte något man behöver dölja. Förr i tiden var det också vanligt att folk pratade väldigt mycket om sina grannar och bekanta. Om det hade hänt något fick alla reda på det. Exempelvis sker det när Emma blir gravid utanför äktenskapet. Många gånger när Emma besöker affären kan hon inte möta handlarens blick eftersom hon vet att de vet. Det sker säkert fortfarande idag, men då i mindre samhällen och inte i samma utsträckning.

   Jag tror fortfarande inte att Elin Boardy skrev boken med högsta prioritet på handlingen, utan hon ville förmedla en kvinnas liv och tankar från den tiden. Emmas liv är en tragisk historia, berättad på ett mycket mänskligt sätt som gör att man skulle kunna känna igen sig själv. Trots att berättelsen är förlagd till en tid som de flesta människor inte har upplevt själva.