boardydebutant

Efter mycket om och men så kom dagen som alla inväntat med både nervositet och längtan; mötet med författarna. Från min del var det mest längtan att äntligen få svar på några frågor jag ställt mig själv under läsandets gång. Det visade sig att Elin varit minst lika nervös och längtansfull som vi.

Vår första fråga var något vi alla funderat på sedan vi läste baksidestexten; vad var syftet med boken?
Elin Boardy förklarade att från början hade hon inget syfte alls. Hon vågade inte ens kalla det en roman.
"Det kändes alldeles  för stort" sa hon. I början skrev hon nämligen bara noveller som för det mesta handlade om Amerika.
Men det var inte det som fångade mitt intresse. Det som gjorde mig extra intressad var att boken bygger på en verklig person. Den handlar om Elins mammas farmor. Elin snubblade in på historian när hon och hennes mamma släktforskade. Boken tog 3 år att skriva avslöjade Elin. Orsaken till det var för att hon var tvungen att åka och faktiskt besöka det lilla stället på Orust och se hur det såg ut. I boken uppfattas alla som lite deprimerade och slutna i sig själva. Anledningen till varför de var beskrivna på detta sätt berodde tydligen på att de som bodde där var faktiskt såna. Väldigt inslutna i sig själva.

Jag kan inte säga att jag är besviken på några av de svar vi fick. Tänk vad få det är som får möjligheten att träffa författare och ställa de frågor de fick under sitt läsande. Det känns otroligt skönt att vi drog nytta av den tiden vi fick och även att vi fick svar på några av de frågor som varit väldigt otydliga för oss.

Något som även intresserade mig och som jag var tvungen att ha ett svar på var det med miljöbeskrivningarna. Som jag skrev i mitt första inlägg: "De är väldigt ingående och utdragna för att man ska få en stor inblick av hur allting ser ut."
Jag frågade varför hon valde att beskriva de så ingående och som svar fick jag:
"Det är sån jag är. När jag åker tåg älskar jag att bara sitta och titta ut igenom tågfönstret och betrakta miljön."
Jag kunde känna en likhet då när jag pendlar, visserligen inte så ofta men ibland, är jag likadan. Jag kan sitta och titta ut igenom fönstret i 20 minuter utan att märka av tiden alls.

Mötet avslutades med att Elin fick läsa upp det stycke hon gillade extra mycket. Det tyckte vi passade alldeles utmärkt. Vad jag kan säga efter detta mötet var att jag känner att jag nästan måste läsa om boken nu med en mer positiv syn. Jag ger hela denna uppgiften med debutantförfattarna 4,5 tummar av 5. Kanonkul!

/ Erika

Jag läste det sista tilläget, de två små texterna i kursiv stil. Ett par texter som berättade för mig det jag hade undrat. Ett par texter som rätade ut en hel drös med frågetecken. Ett par texter som ändå lämnade kvar så mycket att tänka på.

Slutet av Allt som återstår gav den effekten som bara en bok som har betytt något för mig kan göra. Jag blev sittande en stund, tyst, och stirrade på omslaget till boken. Jag försökte få de sista sidornas snabbt växlande berättelse att gå in i huvudet. När jag satt där fick jag insikt i hur bra titeln passade; Allt som återstår. Vad fanns kvar av boken, av huvudkaraktären Emma och av hennes liv? Ingenting.  Vad är det som återstår när man har läst ut en bok? Allt som har påverkat en.

Allt som återstår är en bok som växte efter att jag hade läst ut den. Under läsandets gång tyckte jag ofta att boken var seg och att det var ord utan innebörd. När jag hade läst ut den hade jag slutet i färskt minne såklart, och det kanske var därför jag tyckte att boken blev bättre. Det hände mycket i slutet och det var ett relativt snabbt tempo, i varje fall om man jämför med resten av boken.

Det kanske är så, att bara slutet och början är bra så tycker man att resten av boken är bra också. Jag tyckte väldigt mycket om de 50 första sidorna, som hade ett flytande språk och ett behagligt tempo, och jag sträckläste de 50 sista. Trots mycket gnäll från både min, men framförallt gruppens sida så kommer jag absolut inte att glömma den här boken.

Slutet gott, allting gott!

Elin Boardy har skrivit en fin roman om en kvinnas vardagsliv under nittonhundratalets början. Det som inledningsvis slog mig när jag började läsa boken var inte något otroligt händelseförlopp eller komplicerat relationsdrama. Utan det som fångade min uppmärksamhet var hur Elin Boardy förvandlar vardagliga händelser till något speciellt genom att använda ett mycket målande språk. De känslor som skulle vara starka i sig själva förstärks.

   Historien berättas av en extern berättare. Men den vinklas så att vi endast får ta del av Emmas tankar, därför utelämnas mycket information om andra karaktärer. Det enda hon ser är deras utseende. Några inre personbeskrivningar finns inte. Alla karaktärer ter sig som några slags biroller eller bakgrundsfigurer. Det är som att Emma inte känner dem så väl. Man kan bara ana hur de är genom blickar och ansiktsuttryck. Jag tycker att det har sin charm. Man kan bestämma själv hur man vill att de ska vara.

   Dialogerna är fåordiga och fyller egentligen inte en så stor funktion. Det är allt runt omkring som för berättelsen framåt.

   Däremot är Emmas syn på andra människor mycket vackert beskriven. Precis som i de yttre miljöbeskrivningarna kan jag se en viss likhet med poesi i språket. Boardy använder sig ofta av korta meningar eller meningar med många kommatecken. Ibland använder hon kursiv text och ibland liknelser.

   Huvudkaraktären Emma tycker att hennes bror förkastar sitt ursprung och sin familj genom att flytta från gården. Hon beskriver sin syn på brodern så här:

"Men lyssnar gör han inte. Bleknar och skälver gör han inte inför hennes ord, han ruskar dem av sig som en blöt katt. Så är han verkligen blind inför sin historia, tänker hon, blind inför mödrar och fäder i generationer som fött och dött för att han ska stå här idag och skratta och vända det ryggen och säga: Jag reser nu, jag behöver något annat än detta! Emma ser på honom, trött och stilla inuti. Det vibrerar i henne av detta, men hon har inga ord kvar." - Sidan  37

"Det är detta som är plasten: Orust.
Utifrån skyddas ön av Bokenäsets långa tunga. Där ute, alldeles nära, har vindarna fritt spelrum och vågorna slås sönder mot klipporna, oupphörligt. Det är en mjuk gräns innan havet tar över, ett välte av småöar, kobar och skär. De översköljs av vågorna och slipas långsamt ner till ingenting, mjuka grå brottstycken av klippor bara."

Paragrafen jag har valt att citera är det allra första man får läsa när boken slås upp. Vem berättaren är får man aldrig veta, men jag kan fastställa att det inte är någon av karaktärerna. Detta baserat på att alla karaktärer beskrivs från ett utifrån perspektiv. Miljöbeskrivningarna är också beskrivna på samma sätt. De är väldigt ingående och utdragna för att man ska få en stor inblick av hur allting ser ut. Jag har aldrig varken varit i den miljön eller det levandssättet som Elin Boardy målar upp i boken men kan ändå när jag blundar, föreställa mig hur saker och ting såg ut. Miljöbeskrivningarna hjälpte mig att leva mig in i boken. Boken utspelar sig i Sverige på landet före första världskriget. Då 1900-talet handlade om att göra allting på egenhand handlar 2000-talet om att teknologi sköter det åt oss. Därför har vi svårt att föreställa oss någonting annat än det vi har blivit uppväxta med. Det kan vara intressant och till och med rent av nyttigt för oss att läsa verk som utspelar sig längre bakåt i tiden.

Mina tankar när jag började läsa boken var: varför de långa miljöbeskrivningarna? Jag försökte analysera och föreställa mig vad eller vem hon blivit inspirerad av, men det var utan framgång. Mitt första intryck av boken är att den är platt. Det finns ingenting som höjer spänningen och skapar klimax på den darmaturgiska modellen.

Efter att endast ha läst ett par sidor så kunde jag se stora likheter mellan "Allt som återstår" och August Strindbergs "Hemsöborna".  Inte bara det att de båda böckerna utspelar sig i en skärgårdsmiljö, utan även språket och upplägget av boken, som de utförliga miljöbeskrivningarna, är mycket lika.  Tyvärr kan man få intrycket av att Elin Boardy försöker göra en modern tappning av Strindbergs verk, men utan direkt framgång. Den underfundiga humorn saknas och språket är ostadigt - i vissa fall väldigt gammaldags och vackert, men ofta känns det som om Boardy försöker sig på något som hon inte behärskar fullt ut.

     Eftersom en stor del av handlingen går ut på att huvudpersonens syskons emigreringar till Amerika, är det svårt att låta bli att jämföra romanen med Wilhelm Mobergs serie om Karl-Oskar och Kristina som utvandrar till just Amerika. I "Allt som återstår" får vi en inblick i hur det var för de som blev kvar, vilket är mycket intressant och givande.

     Elsie Johanssons "Glasfåglarna" är även den en bok jag tänker på när jag läser Boardys bok. Inte så mycket för att språket eller handlingen är särskilt lika varandra, utan mer för böckernas helhet. I de båda romanerna får man följa en flickas uppväxt i ett samhälle som är långt ifrån den trygga vardag vi är vana vid.

     Det som gör mig mest konfunderad är att jag -trots min något negativa ton- inte kan lägga ifrån mig boken. Det är något som driver mig framåt i mitt läsande, och jag har svårt att sätta fingret på vad.