boardydebutant

Jag läste det sista tilläget, de två små texterna i kursiv stil. Ett par texter som berättade för mig det jag hade undrat. Ett par texter som rätade ut en hel drös med frågetecken. Ett par texter som ändå lämnade kvar så mycket att tänka på.

Slutet av Allt som återstår gav den effekten som bara en bok som har betytt något för mig kan göra. Jag blev sittande en stund, tyst, och stirrade på omslaget till boken. Jag försökte få de sista sidornas snabbt växlande berättelse att gå in i huvudet. När jag satt där fick jag insikt i hur bra titeln passade; Allt som återstår. Vad fanns kvar av boken, av huvudkaraktären Emma och av hennes liv? Ingenting.  Vad är det som återstår när man har läst ut en bok? Allt som har påverkat en.

Allt som återstår är en bok som växte efter att jag hade läst ut den. Under läsandets gång tyckte jag ofta att boken var seg och att det var ord utan innebörd. När jag hade läst ut den hade jag slutet i färskt minne såklart, och det kanske var därför jag tyckte att boken blev bättre. Det hände mycket i slutet och det var ett relativt snabbt tempo, i varje fall om man jämför med resten av boken.

Det kanske är så, att bara slutet och början är bra så tycker man att resten av boken är bra också. Jag tyckte väldigt mycket om de 50 första sidorna, som hade ett flytande språk och ett behagligt tempo, och jag sträckläste de 50 sista. Trots mycket gnäll från både min, men framförallt gruppens sida så kommer jag absolut inte att glömma den här boken.

Slutet gott, allting gott!