boardydebutant

Efter mycket om och men så kom dagen som alla inväntat med både nervositet och längtan; mötet med författarna. Från min del var det mest längtan att äntligen få svar på några frågor jag ställt mig själv under läsandets gång. Det visade sig att Elin varit minst lika nervös och längtansfull som vi.

Vår första fråga var något vi alla funderat på sedan vi läste baksidestexten; vad var syftet med boken?
Elin Boardy förklarade att från början hade hon inget syfte alls. Hon vågade inte ens kalla det en roman.
"Det kändes alldeles  för stort" sa hon. I början skrev hon nämligen bara noveller som för det mesta handlade om Amerika.
Men det var inte det som fångade mitt intresse. Det som gjorde mig extra intressad var att boken bygger på en verklig person. Den handlar om Elins mammas farmor. Elin snubblade in på historian när hon och hennes mamma släktforskade. Boken tog 3 år att skriva avslöjade Elin. Orsaken till det var för att hon var tvungen att åka och faktiskt besöka det lilla stället på Orust och se hur det såg ut. I boken uppfattas alla som lite deprimerade och slutna i sig själva. Anledningen till varför de var beskrivna på detta sätt berodde tydligen på att de som bodde där var faktiskt såna. Väldigt inslutna i sig själva.

Jag kan inte säga att jag är besviken på några av de svar vi fick. Tänk vad få det är som får möjligheten att träffa författare och ställa de frågor de fick under sitt läsande. Det känns otroligt skönt att vi drog nytta av den tiden vi fick och även att vi fick svar på några av de frågor som varit väldigt otydliga för oss.

Något som även intresserade mig och som jag var tvungen att ha ett svar på var det med miljöbeskrivningarna. Som jag skrev i mitt första inlägg: "De är väldigt ingående och utdragna för att man ska få en stor inblick av hur allting ser ut."
Jag frågade varför hon valde att beskriva de så ingående och som svar fick jag:
"Det är sån jag är. När jag åker tåg älskar jag att bara sitta och titta ut igenom tågfönstret och betrakta miljön."
Jag kunde känna en likhet då när jag pendlar, visserligen inte så ofta men ibland, är jag likadan. Jag kan sitta och titta ut igenom fönstret i 20 minuter utan att märka av tiden alls.

Mötet avslutades med att Elin fick läsa upp det stycke hon gillade extra mycket. Det tyckte vi passade alldeles utmärkt. Vad jag kan säga efter detta mötet var att jag känner att jag nästan måste läsa om boken nu med en mer positiv syn. Jag ger hela denna uppgiften med debutantförfattarna 4,5 tummar av 5. Kanonkul!

/ Erika