boardydebutant

Elin Boardy har skrivit en fin roman om en kvinnas vardagsliv under nittonhundratalets början. Det som inledningsvis slog mig när jag började läsa boken var inte något otroligt händelseförlopp eller komplicerat relationsdrama. Utan det som fångade min uppmärksamhet var hur Elin Boardy förvandlar vardagliga händelser till något speciellt genom att använda ett mycket målande språk. De känslor som skulle vara starka i sig själva förstärks.

   Historien berättas av en extern berättare. Men den vinklas så att vi endast får ta del av Emmas tankar, därför utelämnas mycket information om andra karaktärer. Det enda hon ser är deras utseende. Några inre personbeskrivningar finns inte. Alla karaktärer ter sig som några slags biroller eller bakgrundsfigurer. Det är som att Emma inte känner dem så väl. Man kan bara ana hur de är genom blickar och ansiktsuttryck. Jag tycker att det har sin charm. Man kan bestämma själv hur man vill att de ska vara.

   Dialogerna är fåordiga och fyller egentligen inte en så stor funktion. Det är allt runt omkring som för berättelsen framåt.

   Däremot är Emmas syn på andra människor mycket vackert beskriven. Precis som i de yttre miljöbeskrivningarna kan jag se en viss likhet med poesi i språket. Boardy använder sig ofta av korta meningar eller meningar med många kommatecken. Ibland använder hon kursiv text och ibland liknelser.

   Huvudkaraktären Emma tycker att hennes bror förkastar sitt ursprung och sin familj genom att flytta från gården. Hon beskriver sin syn på brodern så här:

"Men lyssnar gör han inte. Bleknar och skälver gör han inte inför hennes ord, han ruskar dem av sig som en blöt katt. Så är han verkligen blind inför sin historia, tänker hon, blind inför mödrar och fäder i generationer som fött och dött för att han ska stå här idag och skratta och vända det ryggen och säga: Jag reser nu, jag behöver något annat än detta! Emma ser på honom, trött och stilla inuti. Det vibrerar i henne av detta, men hon har inga ord kvar." - Sidan  37